När jag träffade min stora, stora idol. Den tyngsta elefanten, 24-taggaren, myten, mannen, skaparen av Jack Reacher, the one and only - Lee Child

(english version follows)

Lee Child: You don´t ever fall in love whit your character, neither be his friend. I think you like Reacher more than I do! (Me: You bet honey! No one can love him like I do, not even you. :) Of course I never said that!

Jag har fortfarande svårt att förstå att det som hände faktiskt hände. Jag hade allvarliga planer på att resa varsomhelst i världen där han skulle signera böcker, eller prata på något konvent – bara för att få träffa Lee Child. Och nu skulle han komma till min hemstad – Stockholm! Jag höll på att fara av stolen när jag öppnade morgontidningen och såg det! Herre Gud! Den morgonen rusade jag in på min redaktion och skrek; Släpp allt ni har för händerna! Han kommer hit!!!!!!!!!!!!

 

Lee Child, 4 november 2015 i Stockholm. Min hjälte, min idol. Foto: Jag, Åsa

Vem? Lee Child! Vem? 

Detaljer! Det här är stort! Större än stort! Breaking News! News Alert! Eller Flash som det heter på svenska. (jättesvenskt…inte) 

Ok, vi lyckades inte få honom till studion till Sveriges största talkshow, P4 Extra där jag jobbar – men jag fick ändå träffa honom. Jag stod först i kön framför dörren på Universitetet på kvällen och väntade på att de skulle låsa upp. Jag tror att jag valde en bra plats, men ljuset var inte det bästa. Jag gjorde i alla fall vad jag kunde för att ta bra bilder. Han var inte så där översvallande förtjust i att fotograferas. Det kände jag. Börjar kunna min ”modeller” nu efter ett antal års fotograferande. Men jag var ju tvungen, förlåt!

Jag var och är fortfarande lite i chock men ska försöka återge en del av hans spännande tankar som han delgav oss under kvällen. Han var tillsammans med Andy Martin, amerikansk författare som liksom jag är fascinerad av Lee Child – så till den milda grad att han skrivit boken: Reacher said

Lee Child, Andy (Åndy) Martin och David Lagercrantz Foto: jag

nothing, och den handlar om Lee Childs författarprocess.

Där fanns också David Lagercrantz som skrivit den fjärde delen av Stieg Larssons Millenieserie. De tre författarna, publiken och så jag.

Andy – som under kvällen döpte om sig till Åndy efter att jag pratat med honom (så rart), har studerat Lee under ett år, från skrivandet till soffliggandet med en cigg i munnen: - Jag arbetar! hojtade Lee Child från soffan. Ja, att skriva är bara ett sätt att få ner arbetet som försiggår i soffan, på promenaden, på resor. Lee Child röker och tänker en hel del. Och han älskar kaffe. Han springer inte, tränar inte.  

Det gör ju inte Jack Reacher heller. När Jack är som mest ”deffad” har han extraknäckt som grävare till pooler, men han tränar aldrig. Och springa (eller köra bil) är ju inte Jacks starkaste sidor.  Han kan så mycket annat. Så det är klart att det finns paralleller mellan Jack och Lee. De är dessutom båda två väldigt långa. Historien om hur Lee fick namnet till sin hjälte har ni säkert redan hört. Finns återgiven i ett annat inlägg om Lee Child här.

Lee Child: If you see me running – The house is probably on fire! and you have to run too! I haven’t been running for 30 years. 

Men tillbaka till författandet. Han hade en utläggning om vådan att gilla sin karaktär för mycket. Som

exempel på när det gått åt helvete med en fantastisk karaktär tar han upp Hannibal Lecter.

Lee Child, eller Jim Grant, född i Coventry England 1954. Foto: Jag

A wonderful character, a nasty bastard! Men vad händer – Jo Clarice Starling blir kär i honom och han förvandlas från en otäck typ till en löjlig liten varelse. Illa, illa, tycker Lee.

Man får inte bli kär i sin karaktär och inte heller bli kompis med han eller henne. Det ska jag minnas Lee. På samma sätt som man inte ska låta sina barn få bärande roller i filmer man regisserar. Sådana exempel finns ju. Vi är helt enkelt partiska när det kommer till våra egna barn, partner eller vänner.  Jag tror att du har en avgörande poäng där, Lee.  

Det pratade en hel del om att David Lagercrantz skrivet en fjärde del efter den avlidna Stieg Larsson. Kan man göra så? Och skulle man kunna göra så med Jack Reacher?

Ja, det kan man, tycker Lee. Om fansen älskar honom så mycket – varför ska han inte få leva kvar även efter att jag är borta? Ge fansen vad de vill ha. Han betyder så mycket för dem. Och jag…ja, jag är ju borta då och är ju den sista som kommer att bry sig. Skratt. 

Lee Child kommer aldrig att döda Jack Reacher. Tack Lee! 

David Lagercrantz har både blivit hyllad och hånad för att han skrivit fortsättningen på Millenium-serien. Profitör eller ett nödvändigt författaruppdrag? Jag dömer inte. Ska först läsa den signerade boken.

Vem skulle vinna om Lisbeth Salander (40 kilo) och Jack Reacher (110 kg) möttes? David Lagercrantz: Förmodligen Lisbeth för hon är så smart.

Lee Child: Uppenbart skulle ju Jack Reacher göra det men sedan skulle de kanske bli kära i varandra och ….jag får en väldigt bisarr bild i huvudet nu! Mer skratt!

De enas om att de båda ”superhjältarna” kommer att åtminstone börja jobba ihop. Jag håller med – vilket team det skulle bli!

Så hur börjar man skriva en bok? Vad är tricket?

- Jack Reacher är ett resultat av tusen böcker som jag har läst innan, säger Lee. Man måste faktiskt läsa mycket och det har jag gjort. Men samtidigt ska jag inte skriva något som redan finns. Jag måste skriva det som ska ges ut nästa år. Som aldrig har skrivits förut. Jag måste överraska publiken och uppfinna något nytt, något unikt.

David Lagercrantz är mer överseende med att lära sig att först att göra det som andra redan gjort. Sen kanske man kan skriva något unikt, föreslår han. Jaja…båda kan ha en poäng där.

Om man är en vit man, kan man skriva ur en kvinnas perspektiv, eller en svart mans eller en homosexuell mans perspektiv?

- Ja, det är ju vårt jobb, säger Lagercrantz men Lee Child är mer tveksam och problematiserar det hela. När det kommer till sexscener säger han: Jag tänker mig en kvinna och föreställer mig vad hon kan göra för mig. Jag försöker helt enkelt föreställa mig det hela.

Ja, så enkelt kan det vara. Jag vet ju att Lee Childs agent ibland har sagt till honom: Skulle du inte kunna vända på det där? Skulle inte det här kunna hända före det här? Och Lee Child svarar: Visst skulle jag kunna det – men det var inte så det hände! 

Hahahahaha…han har en fantastisk brittisk humor. Är väldigt avundsjuk på Andy som fått tillbringa så mycket tid med honom. Men jag är ju förstås glad över det jag fick vara med om under ett par timmar.

Hela tiden lyssnar jag uppmärksamt och funderar på om det blir någon frågestund och om jag kommer att våga ställa den fråga som jag har grunnat på i så många år nu. Men inte ska väl jag, på engelska, inför alla människor, inför min stora idol, ställa en fråga, med risk för att göra bort mig och  

Om Jack Reacher och Lisbeth Salander blir kära...Foto:  jag

snurra in i fel resonemang, fel grammatik och fel glosor. Mitt hjärta slår så hårt! Det gör nästan ont.

En misstanke som jag haft länge – och som jag borde ha tagit upp när jag pratade enskilt med Lee Child, men som jag såklart glömde för att jag var så stressad, är det faktum att tre av mina fyra favoritförfattare brukar hänga ihop.

De har spelat golf ihop och de har varit på matcher. Lee Child, Harlan Coben och Michael Connelly. Men varför inte den fjärde – David Baldacci?

Och det var en gliring där. När hans namn nämndes på podiet under författarkvällen i Stockholm så gavs menande blickar och någon sa något om hur Mr Baldacci arbetar. Jag fick en stark känsla av att de inte gillar David Baldacci. Vad kan det bero på? Jag tror i så fall att det handlar om att han har en hel stab med människor som arbetar för honom och tar fram fakta. Baldacci är ingen enmans-show. Han är ett stort företag. Undrar om det är det som är skillnaden? Både Coben, Connelly och Child är mer traditionella författare som arbetar på ett klassiskt vis medan Baldacci är en bestseller-maskin med en stab. Kanske. Jag vet inte om det är så – bara en misstanke och jag missade chansen att fråga.  Eller så är det bara så att Baldacci bor i Virginia och de aldrig har tänkt tanken på att hänga ihop. Vi släpper det.

Så vad var det nu till slut som en darrande Åsa fick fråga? Med trettio års erfarenhet som journalist i etermedia så har detta lett fram till detta. Jag ställer en tre-hövdad fråga. Men vet jag då inte att man aldrig får göra det? Ja, det är klart jag vet! Men hur ofta har jag möjlighet att prata direkt med min superhjälte? Jag var tvungen att sno ihop tre frågor i en för att få med så mycket som möjligt. Och som han svarade sen!!

Jag försökte få ett grundstöd i min röst och ställde frågan (frågorna); De här små feodala orterna som du beskriver så väl i dina böcker, de som ligger på den amerikanska landsbygden, så som Hope och Despair – finns de på riktigt, har du varit där och brukar du resa runt på den amerikanska landsbygden så som Reacher gör för att göra din research?

Puh!

Coolt. Huh? Jag var så nervös att det tog ett tag att fatta, efter att jag faktiskt nästan fick det att låta vettigt, till dess att jag förstod att han tog min fråga (frågor) på största allvar och att han började berätta om sina resor. Om man kunde frysa ögonblicket! Då skulle ha stannat där för evigt. Jack Reacher är inte bara en berättelse om fighter och kriminella, om mord och allmän action. Det finns en underton av det där andra, det feodala samhället där människan är utan egen vilja och makt. Om man inte på riktigt försöker bryta sig ur mönstret.  

Lee Child berättar för mig (och resten av publiken som vid det här laget helt försvunnit från mitt medvetande där på Universitet i Stockholm) att han har åkt runt så mycket på den amerikanska landsbygden och sett så mycket. Han berättade om timslånga sträckor med bil när han knappt mött en enda människa. Till slut mötte han en kvinna som berättade att hon själv behövde resa i timmar för att kunna handla livsmedel som hon själv inte odlade eller slaktade. Den kvinnan finns med i boken Echo Burning – som jag såklart måste läsa om genast.

Förfärlig bild på mig med panik i blicken, men min nya vän här verkar ta det med ro. 

Jag har själv ganska nyligen köpt en väldigt detaljerad USA-karta som hänger bredvid min säng. Jag tänker försöka spåra Reachers (Lee Childs) resor på landsbygden. Jag är oerhört intresserad av de här småorterna. Varför? Jag kommer själv från en sådan. Kiruna, längst upp i norra Sverige.

En isolerad ort, många, många mil avsides från omvärlden, en enda industri, några starka personer som regerar staden, håller den i sitt grepp. Ingenting fungerar i den staden men allt fungerar ändå – om man vet vem man ska vända sig till. Det där är såååååååå intressant. Maktlösheten om man råkar vara någon som inte passar in i normen på den lilla orten. Boy, har jag upplevt det?

Efter att han berättat färdigt föreslog jag frankt att han skulle komma upp till norra Sverige. Där finns det han letar efter. Allmänt skratt. David Lagercrantz förtydligade: Skulle Lee Child alltså åka runt i Norrbottens inland för att leta miljöer? Ja, han skulle INTE bli besviken! Den saken är då jävligt säker!

Lee Child, dina deckare är mer än bara spännande! Du är så mycket mer. Love you, man. Tack för en magisk kväll. Den kommer jag aldrig att glömma.

Yours truly, for ever

Åsa 

Ps. För er fans som vägrar släppa det faktum att Tom Cruise spelar Jack Reacher (film nummer två är under inspelning och jag glömde fråga vilken det blir) Ja, jag har själv varit upprörd, i flera år nu, men jag har kommit över det. Hur svarade Lee Child själv på det där när han fick frågan på universitetet i Stockholm?:

The book is the book. The movie is a different story told in a different way. I can´t understand why you readers even see the movie – you know what’s going to happen, don’t you?! hahahaha

Again Lee – Love you - you are brilliant!

When I met my great, great idol. The heaviest elephant, 24 tags elk, the myth, the man, the creator of Jack Reacher, the one and only - Lee Child

Stockholm 4 November 2015

Lee Child: You don´t ever fall in love whit your character, neither be his friend. I think you like Reacher more than I do! (Me: You bet honey! No one can love him like I do, not even you. :) Of course I never said that!

It´s still difficult to understand that what happened actually happened. I had serious plans to travel anywhere in the world where he could show up signing books, or talk on a convention somewhere - only to meet Lee Child. And suddenly he was coming to my hometown – Stockholm in Sweden! I was about to fall off the chair when I opened the morning paper that morning and saw that. Lee Child is coming to Stockholm! My God! That morning I rushed into my editorial and screamed; Drop everything you have! He is coming here!!!!!!!!!!!!!

My hero, Lee Child. Photo: Me. 4 November 2015. 

Who?

Details! This is great! Greater than great! Bigger than big! Breaking News! News Alert! Or Flash as we call it in Swedish. (very Swedish…not)

Ok, we did not manage to get him to the biggest talk show in radio in Sweden, P4 Extra where I work - but I still got to meet him.

I stood first in line outside the door of the University that evening and waited for them to open the door. I think I picked a good spot, but the light was not the best. I did what I could to take good pictures. He didn´t like to have his pictures taken I could tell after several years of photography. But

of course – I had to. Sorry honey!

I was, and I still am a bit in shock, but will try to retell some of his exciting ideas that he shared with us during the evening. He was in Stockholm with Andy Martin, an American writer who, like me, are fascinated by Lee Child - to such an extent that he wrote the book: Reacher said nothing, and it's about Lee Childs authoring process. There was also David Lagercrantz who wrote the fourth part of Stieg Larssons Millenieserie. The three writers, the audience and I. Best day this year.

Andy - renamed himself to Åndy after I talked to him (so sweet) - studied Lee for a year writhing about Jack Reacher. He studied him when he wrote, and when he was laying on the couch with a cigarette in his mouth crying out: I´m working!

Lee Child, Andy (Åndy) Martin and David Lagercrantz. Photo: Me. 

Yes, writing is just a way to bring down the work from the couch, the walks and travels. Lee Child smokes and think´s a lot. And drinks a lot of coffee, He does not run, does not exercise.

Neither do Jack Reacher.  When Jack is in most physically fit it´s because he had been digging for swimingpools to get some money. But he isn´t training.  Running (or driving) is not Jack's strongest sides. He has a lot of other skills. And yes – he loves coffee too. It´s clear that there are parallels between Jack and Lee. They are also both very tall men. The story of how Lee got the name for his hero, you have probably already heard. It´s reproduced in another post about Lee Child here on my blog.

Lee Child: If you see me running – The house is probably on fire! and you have to run too! I haven’t been running for 30 years.  

Back to writing. He talked about the bad idea of liking their character too much. He thought for example that Hannibal Lecter was a wonderful character! The best evil character ever. But what happens? – Clarice Starling falling in love with him and he is transformed from a nasty bastard to a silly little man. Bad, bad, Lee thinks.

One must never ever fall in love with your character, neither be friends with him or her. I will remember that, Lee. Just as one should not let your children get important roles in movies you are directing. We have seen that, haven´t we?  We are simply biased when it comes to our own children, partners or friends. We can´t think clear. I think you have a critical point there, Lee.

They talked a lot about David Lagercrantz who had wrote a fourth part  of the Millenium-series, the fourth part after the deceased Stieg Larsson. Can you do that? Is it a good idea? And can someone do it with Jack Reacher?

Yes, it´s okay, Lee said.  If the fans love him so much - why shouldn’t they love him even after I'm gone? Give the fans what they want. He means so much to them. And I ... well, in this case I'm gone anyway and I´m probably being the last person in the world caring. Laugh. 

He promised that he never would kill Jack Reacher. Thank you! 

David Lagercrantz have both been praised and mocked for having written the continuation of the Millenium series. Profiteer or necessary mission? I do not judge. Should read first. I now have a signed book.

If Lisbeth and Jack falling in love....Photo: Åsa

If Lisbeth Salander (40 kg) and Jack Reacher (110 kg) met – who would win? David Lagercrantz: Lisbeth probably because she's so smart. 

Lee Child: Jack Reacher for obvious reasons. But then they might fall in love and ... I have a very bizarre image in my head now! More laughter!

They agreed that the two "super-heroes" will at least starts working together. I agree to - what a team that would be!

So how do you start writing a book? What's the trick?

- Jack Reacher is a result of thousands of books that I have read before, Lee said.  You have to actually read a lot and I've done that. But at the same time I do not write something that already exists. I have to write something to print next year. Something that has never been written before. I must surprise the audience and invent something new, something unique.

David Lagercrantz are more lenient with first learning to do what others have already done. Then maybe you can write something unique, he suggests. Well ... both may have a point there.

Lee Child, eller Jim Grant född i England, Coventry, 1954. photo: Me, Åsa 

How can you write from a woman's perspective, or a black man or a gay man's perspective if your not?

- Yes, that's our job, Lagercrantz says, but Lee Child is more hesitant. This is tricky. When it comes to sex scenes, he says: 

I imagine a woman and imagine what she can do for me. I simply try to imagine it. And it works.

Yes, as simple as that. He writes good sexscenes  Not to much and not to little. Just right. I think. I know that Lee Childs agent sometimes have asked him: 

Would you be able to turn that around? Could this happen before that? And Lee Child answers: Sure, I could do that - but it was not the way it happened! Hahahahaha ... he has a great British humor.  

I am very jealous of Andy who had to spend so much time with him. But I'm glad, of course, what I experienced for a few hours this evening.

The whole time I listen attentively and wondering if there will be a question-time from the audience, and if I will have the guts to ask the question that I have pondered for so many years now.  Me asking, in English, before my big idol, before the audience….whit the wrong words, wrong grammar, wrong pronunciation….my God! The risk. A monumental loss if failure. A life in shame. But if I don’t – I will hate my self for the rest of my life. Dame! My heart beats so hard it almost hurting me.

A suspicion I had some time - and I should have asked Lee when he signed my book - but of course, I forgot that. I was so stressed, trying to get a selfie whit him. Well I should have asked about the fact that three of my four favorite writers tend to hang out together. They played golf together and they have been on matches. Lee Child, Harlan Coben and Michael Connelly. But why not the fourth - David Baldacci?

When I think about it – it was a sneer there on the podium during the evening in Stockholm.  Some looks, laughs, undertones when David Baldaccis name came up. I got a sense that they dont like David Baldacci. What can be the reason? Could it be that he has a whole staff of people working for him, researching facts? Baldacci is not a one-man show. He has a great company. Wondering if it's the difference? Both Coben, Connelly and Child is more traditional writers working in a classical manner while Baldacci is a bestseller machine with a staff. Perhaps. I do not know if this is so - just a suspicion, and I missed the chance to ask. Or maybe he just is living in Virginia and they didn´t got the idea of hanging together. I don’t know. Lets drop it.

So finally - what was it a trembling Åsa asked the big one? With thirty years experience as a journalist in the broadcast media, this has led to this. I asked a the three-headed question. But do I not know that you don’t do that? Yes, of course I know! But how often do I have the opportunity to talk directly with my superhero? I had to intertwine three questions in one to get back as much as possible. I never do that otherwise.  And what a reply!!

I tried to get stabilize in my voice and asked the question (questions); These small feudal towns that you describe so well in your books, those located in the US countryside, like  Hope and Despair - are they for real, do they exists, have you've been there and do you tend to travel around the US countryside as Reacher do to make your research?

Puh!

Brilliant, huh? I was so nervous that it took a while, after I actually almost made it sound sensible, until I understood that he was talking to me. He took  my question (questions) very seriously and he started telling me about his travels. If you could freeze that moment! Forever. Please.  

Jack Reacher is not just a story about the fighter and criminals, murder and general action. There is an undertone of other stuff, feudal society where man is without power an free will.  If you’re not trying real hard to break the pattern there is.

Lee Child tells me (and the rest of the crowd, which by now completely disappeared from my consciousness) he has been touring in the American countryside so much and seen so much. He told me about a several hour-long distances by car when he hardly met a single person. Finally he met a woman who told him that she had to travel for hours to be able to buy food that she herself had not cultivated or slaughtered. The woman exists in the book Echo Burning - which obviously I have to read again immediately.

Some panic in my eyes....but my new friend here is calm. 

I have also bought a very detailed US map hanging next to my bed. I will try to trace Reachers (Lee Childs) trips in the countryside. I am extremely interested in these small towns. Why? I myself come from a similar place. Kiruna, in the north of Sweden. An isolated city, many, many miles secluded from the outside world, a single industry, some powerful people who rules the city, holds it in its grip. Nothing works in the city but everything works nevertheless - if you know whom to turn to. That's sooooooo interesting. To not fit into the norm - Boy, have I experienced that?

I loved listening to his story and after he was finished I suggested frankly that he would come up to the northern of Sweden. They have exactly everything that Lee Child is looking for.  General laughter. David Lagercrantz clarified: Should Lee Child then go around in Norrbottens inland to look for environments? Yes, he would not be disappointed! That’s for damn sure!

Lee Child, your novels are more than excitement. You are so much more. Love you, man. Thank you for a magical evening. I´ll never forget it.

Yours truly, for ever

Åsa 

By the way for the fans who can not let go of Tom Cruise as Jack Reacher. I thought the same but got over it (it took no more than a couple of years).  Lee Child have had some issues whit the fans over that and he got the question from the audience in Stockholm as well. His answer:

The book is the book. The movie is a different story told in a different way. I can´t understand why you readers even see the movie – you know what’s going to happen, don’t you?! hahahaha

Again Lee – you are brilliant!

Vilken deckartyp är du?

Jag blev ombedd att skriva en artikel om ett av mina huvudämnen - deckare. Så det fick det bli. Jag läser ju fyra författare som till idag skrivit 105 böcker ihop. Jag läser dem på svenska, engelska och framförallt - jag lyssnar på ljudbok, särskilt när det är min svenska favorit Magnus Roosmann, eller någon av de engelsktalande som Ron Mc Larty.

Jag har också sagt att när jag läst 100 så är det dags att skriva en egen deckare. Just nu är jag på 98 i bilen (Det brinnande rummet av Michael Connelly) och 99 i sängen (De jagade av David Baldacci) 

Så det börjar dra ihop sig.

Här är läsbar text från artikeln: 

Vilken deckartyp är du?

Tillsammans har de sålt en kvarts miljard böcker. Även om allt de gjort inte är världsklass är det ändå fyra pålitliga snubbar, mina fyra favorit-deckar-författare.

Lite kuriosa: Det har hänt att en författare skrivit att en av huvudpersonerna i hans bok sitter och läser en av mina andra favoritförfattare. Korsbefruktning! Det har också hänt att tre av de fyra har spelat golf tillsammans. Skulle jag ha velat vara med och höra vad de pratade om? You bet!

Lee Child - den stenhårde 
Den brittiske TV-mannen Lee Child startade sin författarkarriär efter att ha blivit typ ”utlasad” från det TV-bolaget Granada Television. När han och frun handlade mat fick han ofta hjälpa kunderna att ta ner varor från de översta hyllorna (han är väldigt lång) och hans fru föreslog att han skulle ta jobb som en ”reacher”. Därmed var hjälten Jack Reacher född.

Jack Reacher är en astuff före detta militärpolis som åker buss eller liftar runt i USA som en vagabond med några få dollar och en tandborste i fickan och spöar bovar på löpande band. Han köper nya kläder var tredje dag och kastar de gamla och han är en fena på att förhandla till sig billiga hotellrum. Han är den mest streetsmarta person man kan tänka sig.

Ofta hamnar han på den amerikanska landsbygden i små feodala städer där invånarna är omöjliga att ha att göra med. Kanske har du sett Jack Reacher på film. Filmen upprörde miljontals fans över hela världen för ett par år sedan. Filmen är inte dålig och inte heller skådespelaren Tom Cruise, men inte är han den blonda viking på 196 centimeter som väger 110 kilo som vår hjälte Jack Reacher i böckerna.

Att börja med: Det ögat inte ser (Gone tomorrow) Läs den på svenska eller orginalspråk. Lyssna gärna på den med Magnus Roosmann. Handlar om en misstänkt självmordsbombare i tunnelbanan. Storyn byggde han efter att ha kommit över en CIAs checklista på hur man upptäcker självmordsbombare. Gisslan (Die trying) Handlar om en galen sekt i norra USA.

David Baldacci - den smarte 
Virginiabaserade David Baldacci har skrivit både romaner och deckare. Från början var han jurist, men det är inte i den rätts-deckar-genren han verkar. Han verkar mer gilla Secret Service, hot mot nationens säkerhet och konspirationer. Han har bland annat skapat kamelklubben som består av fyra original som är övertygade om att de blir blåsta av regeringen. De ska ta reda på sanningen och de ska rätta till det. Det är bland annat den förra yrkesmördaren Oliver Stone, en bibliotekarie från Washingtons främsta bibliotek som doktorerat i 1700-talslitteratur och några andra original med diagnoser - en sådan klubb som man själv skulle vilja vara medlem i.

Baldacci är en intrigernas mästare. Han är nog ”The hardest working man in the business” eftersom hans böcker är vältankade på fakta, skildringar och ”intel", så det är väl värt att satsa några timmar på.

Att börja med: Kamelklubben - (The kamel club) första boken av fem om den brokiga samlingen. Geniet - (Simple genius) - Två ex-Secret Service-medarbetare ska lösa ett mord i en forskarby, en autistisk flicka med savantegenskaper är inblandad.

Michael Connelly - den klassiske
Michael Connelly är den verkligt traditionelle deckarförfattaren utan att man för den skull tröttnar. Hans figur Hieronymus (Harry) Bosch är en kärv och rättskaffens mordutredare som hela tiden gör sig osams med sina överordnade. Just nu kan man se den kaxige Bosch i en första omgång på TV8, gick också på HBO. Det är Titus Welliver som har huvudrollen och serien följer böckerna väldigt väl. Connelly har också skrivit ”Lincoln Lawyer” med Matthew McConaughey i huvudrollen. Om man helt enkelt gillar pålitliga deckare väljer man den här författaren.

Att börja med: Gatans Lag -(Brass Verdict) filmregissör i Los Angeles anklagas för mord. Svarta Lådan - (The Black Box) Ett cold case där Bosch utreder ett mord som begicks på en kvinnlig fotograf under kravallerna efter Rodney King.

Harlan Coben - den rolige 
Harlan Coben skriver om en härlig samling personer som arbetar tillsammans i en agentfirma. Myron Bolitar är fd basketspelare som blivit jurist och sportagent men det hindrar inte att han hamnar i situationer där brott ska utredas. Till sin hjälp har han Win, en överelegant överklassfigur som är expert på kampsport bland annat. Win räddar Myron både en och flera gånger. I en av böckerna är Win ihop med en kvinna som heter Me och de skojar om det hela boken igenom (engelsk ljudbok) - I have to go back, Me is horny! hahahaha.

I Myrons värld finns också en kvinnlig polis, Loren Muse, två fd wrestlingbrotterskor, en liten och söt med artistnamn Pokahontas och en gigantisk kvinna, Big Cindy. Alla har sina egna utmärkande personligheter. Vill du skratta högt när du läser är kanske det här författaren för dig.

Att börja med: Försvunnen - (Long lost) Fd flickvän har problem. Dotter borta, make mördad. Terrorister jagar Myron. (Rekommenderar särskilt engelsk ljudbok med uppläsaren Steven Weber) Svikaren - (One False move) En kvinnlig basketstjärnas pappa försvinner.

Så vad känner du för? Hårdingen, geniet, klippan eller komikern? Trevlig deckarhöst.

Öppet brev till de som åker ur min vänlista på Facebook den här gången. Idag är det två fd Kirunabor som jag trodde gott om. Jag vet att flertalet av mina Kiruna-vänner är fina människor.

Här börjar det:

Kiruna som jag minns det, är en kall och hård stad men inte utan hjärta. Kärv men välkomnande. Deppig men humoristisk. Storslagen, aldrig snål, aldrig småaktig, bakslug eller hatisk.

Varje gång makten försökt att ta sig friheter har Kiruna-folket tagit ner dem på jorden med slagfärdig humor.

När det nybyggda höghuset fylldes med socialdemokraternas toppar döptes det till Sossero i folkmun. LKAB-kontoret kallades krematoriet för ”Här vilar 500 man” Och hade en jättemagnet dragit ut alla spikar som stulits från gruvan hade hela stan rasat samman i en stor hög. Fan vad vi skrattade. Så där höll det på. Hela stan hade svåra auktoritetsproblem.

Gruvarbetarna var världsunika med att strejka för bättre villkor även efter ingångna avtal. Ferrum fylldes av journalister från när och fjärran som ville följa den vilda strejken. Gruvarbetarna var förbannade på arbetsgivaren för orimliga ackord men även på facket som tagit sig allt längre bort från golvet.

Som privatperson var det en sak man aldrig fick vara - högfärdig. Då fick man stryk. Det gjorde ont som fan. Flickor som pojkar. Ingen skulle vara bättre eller sämre.

Men det var då det.

Idag raderar jag ett par personer från min vänlista på Facebook. Det är ett par till synes trevliga prickar som jag känner från förr. Två medelålders vita helsvenska män. Kränkta kanske. De är medelålders idag såklart även om jag ser dem i mitt huvud som ungdomar. Jag hade för mig att de var sunda människor och att vi hade något att tala om. Jag tänkte att vi nu kunde tala om trevliga minnen men mest saker som händer nu…lite "Vad gör du nuförtiden?” i bästa Tomas Ledin-anda och jag kan sakna den där slagfärdigheten ibland, men istället fyller de här två personerna mitt flöde med hat och gnäll och missnöje. Det är bloggar om hårig män, kvinnor i plastsäckar, meddelanden från partiet vars ledare är sjukskriven.

De förstör min dag med att hata allt från nio-åringar, flyktingungdomar, tiggare, journalister, debattörer och politiker, bara politiker som står upp för mänskliga rättigheter och demokrati så klart. Partiet med en sjuk partiledare hyllas.

De delar foton på personer som de hittat här och där på nätet och hävdar att de är skyldiga till svåra brott. Får de reda på att det var fel foton skriver de att det åtminstone "brukar vara" folk med liknande utseendet som är skyldiga till all sköns brott. Så det känns rätt ändå. De citerar nazistiskt propaganda. I journalistprosa kallas det för att vara en duktig idiot. Det vill säga - man går ärenden åt någon utan att fatta att man gör det och utan att fatta var budskapen kommer ifrån. Propagandan är mer eller mindre dold i lull-lull.

Borta är humorn som jag minns den. Borta är rättspatos, det hjärtliga, det reko, det sunda, det spetsiga och finurliga. Någonstans växte det bort mellan nattskiftet och fjärran. Istället för att kicka uppåt slår man nedåt. Hårt och skoningslöst. Jag sörjer med statyn Sorg som står på kanten av Kiruna kyrka.

Så hejdå med dig. Jag begär inte att du ska veta bättre. Ibland har jag själv gått på nitar och jag har sagt dumma saker när jag inte visste bättre. Jag begär inte att du ska sluta göra det du gör men från idag kan du inte sprida din dynga i mitt flöde längre.

Du kan kalla mig högfärdig.

Åsa Stöckel

Ok, Lee I found him! Who? He is a ghost. You don´t find this guy if he doesn't want to be found. But I did. 


Kom inte och säg att det inte finns långa amerikanska män som kan spela Jack Reacher på film. Det finns det ju. Ja, jag är medveten om att Tom Cruise äger rättigheterna och att han är producent med makt över Jack Reacher i sitt bolag men överväg detta ändå:

Ta-ta!!!! Person of Interest stora stjärna, 46-årige James Caviezel, även kallad Jim.  Jim, James...det är ju nästan som Jack. Redan där. Redan där.

Vad mer? Jo, han är nästan 1,90, eller 6 foot 2 inches. Han ser grym ut. Han är snygg. Han är farlig. Han är en förbannat bra actionskådespelare, kan fajtas. Han har spelat Jesus...jo, men det har jag inte sett. Jag har bara sett honom i Person of Interest som jag har på Netflix. Jag är hänförd.

Snygg, begåvad, iskall....vad mer? Ja titta själv:

Kolla in den blicken....Han är hur tuff som helst. 

Och i precis rätt ålder. 

Nu råkar han ju vara snyggast i kavaj men han kan ju ha annat också. Se här. Jag vet ju att Jack endast haft kostym på sig en gång i de 18 böcker jag läst. Det var väl på begravningen av översten som testamenterade huset till honom, vars dotter han hade ihop det med. 

Ja, men vad säger du? Inget fel i Tom Cruise men va fanken Lee - Jack är 196 cm i boken och väger 110 kilo. Hur många Cruise behöver man för att fylla en sådan kostym? Jag menar jacka.....Tänk på saken åtminstone! Kram på dig och skriv på nu så jag får fler böcker att läsa....

När James/Jim/Jack rör sig står blixten stilla...