När jag träffade min stora, stora idol. Den tyngsta elefanten, 24-taggaren, myten, mannen, skaparen av Jack Reacher, the one and only - Lee Child

(english version follows)

Lee Child: You don´t ever fall in love whit your character, neither be his friend. I think you like Reacher more than I do! (Me: You bet honey! No one can love him like I do, not even you. :) Of course I never said that!

Jag har fortfarande svårt att förstå att det som hände faktiskt hände. Jag hade allvarliga planer på att resa varsomhelst i världen där han skulle signera böcker, eller prata på något konvent – bara för att få träffa Lee Child. Och nu skulle han komma till min hemstad – Stockholm! Jag höll på att fara av stolen när jag öppnade morgontidningen och såg det! Herre Gud! Den morgonen rusade jag in på min redaktion och skrek; Släpp allt ni har för händerna! Han kommer hit!!!!!!!!!!!!

 

Lee Child, 4 november 2015 i Stockholm. Min hjälte, min idol. Foto: Jag, Åsa

Vem? Lee Child! Vem? 

Detaljer! Det här är stort! Större än stort! Breaking News! News Alert! Eller Flash som det heter på svenska. (jättesvenskt…inte) 

Ok, vi lyckades inte få honom till studion till Sveriges största talkshow, P4 Extra där jag jobbar – men jag fick ändå träffa honom. Jag stod först i kön framför dörren på Universitetet på kvällen och väntade på att de skulle låsa upp. Jag tror att jag valde en bra plats, men ljuset var inte det bästa. Jag gjorde i alla fall vad jag kunde för att ta bra bilder. Han var inte så där översvallande förtjust i att fotograferas. Det kände jag. Börjar kunna min ”modeller” nu efter ett antal års fotograferande. Men jag var ju tvungen, förlåt!

Jag var och är fortfarande lite i chock men ska försöka återge en del av hans spännande tankar som han delgav oss under kvällen. Han var tillsammans med Andy Martin, amerikansk författare som liksom jag är fascinerad av Lee Child – så till den milda grad att han skrivit boken: Reacher said

Lee Child, Andy (Åndy) Martin och David Lagercrantz Foto: jag

nothing, och den handlar om Lee Childs författarprocess.

Där fanns också David Lagercrantz som skrivit den fjärde delen av Stieg Larssons Millenieserie. De tre författarna, publiken och så jag.

Andy – som under kvällen döpte om sig till Åndy efter att jag pratat med honom (så rart), har studerat Lee under ett år, från skrivandet till soffliggandet med en cigg i munnen: - Jag arbetar! hojtade Lee Child från soffan. Ja, att skriva är bara ett sätt att få ner arbetet som försiggår i soffan, på promenaden, på resor. Lee Child röker och tänker en hel del. Och han älskar kaffe. Han springer inte, tränar inte.  

Det gör ju inte Jack Reacher heller. När Jack är som mest ”deffad” har han extraknäckt som grävare till pooler, men han tränar aldrig. Och springa (eller köra bil) är ju inte Jacks starkaste sidor.  Han kan så mycket annat. Så det är klart att det finns paralleller mellan Jack och Lee. De är dessutom båda två väldigt långa. Historien om hur Lee fick namnet till sin hjälte har ni säkert redan hört. Finns återgiven i ett annat inlägg om Lee Child här.

Lee Child: If you see me running – The house is probably on fire! and you have to run too! I haven’t been running for 30 years. 

Men tillbaka till författandet. Han hade en utläggning om vådan att gilla sin karaktär för mycket. Som

exempel på när det gått åt helvete med en fantastisk karaktär tar han upp Hannibal Lecter.

Lee Child, eller Jim Grant, född i Coventry England 1954. Foto: Jag

A wonderful character, a nasty bastard! Men vad händer – Jo Clarice Starling blir kär i honom och han förvandlas från en otäck typ till en löjlig liten varelse. Illa, illa, tycker Lee.

Man får inte bli kär i sin karaktär och inte heller bli kompis med han eller henne. Det ska jag minnas Lee. På samma sätt som man inte ska låta sina barn få bärande roller i filmer man regisserar. Sådana exempel finns ju. Vi är helt enkelt partiska när det kommer till våra egna barn, partner eller vänner.  Jag tror att du har en avgörande poäng där, Lee.  

Det pratade en hel del om att David Lagercrantz skrivet en fjärde del efter den avlidna Stieg Larsson. Kan man göra så? Och skulle man kunna göra så med Jack Reacher?

Ja, det kan man, tycker Lee. Om fansen älskar honom så mycket – varför ska han inte få leva kvar även efter att jag är borta? Ge fansen vad de vill ha. Han betyder så mycket för dem. Och jag…ja, jag är ju borta då och är ju den sista som kommer att bry sig. Skratt. 

Lee Child kommer aldrig att döda Jack Reacher. Tack Lee! 

David Lagercrantz har både blivit hyllad och hånad för att han skrivit fortsättningen på Millenium-serien. Profitör eller ett nödvändigt författaruppdrag? Jag dömer inte. Ska först läsa den signerade boken.

Vem skulle vinna om Lisbeth Salander (40 kilo) och Jack Reacher (110 kg) möttes? David Lagercrantz: Förmodligen Lisbeth för hon är så smart.

Lee Child: Uppenbart skulle ju Jack Reacher göra det men sedan skulle de kanske bli kära i varandra och ….jag får en väldigt bisarr bild i huvudet nu! Mer skratt!

De enas om att de båda ”superhjältarna” kommer att åtminstone börja jobba ihop. Jag håller med – vilket team det skulle bli!

Så hur börjar man skriva en bok? Vad är tricket?

- Jack Reacher är ett resultat av tusen böcker som jag har läst innan, säger Lee. Man måste faktiskt läsa mycket och det har jag gjort. Men samtidigt ska jag inte skriva något som redan finns. Jag måste skriva det som ska ges ut nästa år. Som aldrig har skrivits förut. Jag måste överraska publiken och uppfinna något nytt, något unikt.

David Lagercrantz är mer överseende med att lära sig att först att göra det som andra redan gjort. Sen kanske man kan skriva något unikt, föreslår han. Jaja…båda kan ha en poäng där.

Om man är en vit man, kan man skriva ur en kvinnas perspektiv, eller en svart mans eller en homosexuell mans perspektiv?

- Ja, det är ju vårt jobb, säger Lagercrantz men Lee Child är mer tveksam och problematiserar det hela. När det kommer till sexscener säger han: Jag tänker mig en kvinna och föreställer mig vad hon kan göra för mig. Jag försöker helt enkelt föreställa mig det hela.

Ja, så enkelt kan det vara. Jag vet ju att Lee Childs agent ibland har sagt till honom: Skulle du inte kunna vända på det där? Skulle inte det här kunna hända före det här? Och Lee Child svarar: Visst skulle jag kunna det – men det var inte så det hände! 

Hahahahaha…han har en fantastisk brittisk humor. Är väldigt avundsjuk på Andy som fått tillbringa så mycket tid med honom. Men jag är ju förstås glad över det jag fick vara med om under ett par timmar.

Hela tiden lyssnar jag uppmärksamt och funderar på om det blir någon frågestund och om jag kommer att våga ställa den fråga som jag har grunnat på i så många år nu. Men inte ska väl jag, på engelska, inför alla människor, inför min stora idol, ställa en fråga, med risk för att göra bort mig och  

Om Jack Reacher och Lisbeth Salander blir kära...Foto:  jag

snurra in i fel resonemang, fel grammatik och fel glosor. Mitt hjärta slår så hårt! Det gör nästan ont.

En misstanke som jag haft länge – och som jag borde ha tagit upp när jag pratade enskilt med Lee Child, men som jag såklart glömde för att jag var så stressad, är det faktum att tre av mina fyra favoritförfattare brukar hänga ihop.

De har spelat golf ihop och de har varit på matcher. Lee Child, Harlan Coben och Michael Connelly. Men varför inte den fjärde – David Baldacci?

Och det var en gliring där. När hans namn nämndes på podiet under författarkvällen i Stockholm så gavs menande blickar och någon sa något om hur Mr Baldacci arbetar. Jag fick en stark känsla av att de inte gillar David Baldacci. Vad kan det bero på? Jag tror i så fall att det handlar om att han har en hel stab med människor som arbetar för honom och tar fram fakta. Baldacci är ingen enmans-show. Han är ett stort företag. Undrar om det är det som är skillnaden? Både Coben, Connelly och Child är mer traditionella författare som arbetar på ett klassiskt vis medan Baldacci är en bestseller-maskin med en stab. Kanske. Jag vet inte om det är så – bara en misstanke och jag missade chansen att fråga.  Eller så är det bara så att Baldacci bor i Virginia och de aldrig har tänkt tanken på att hänga ihop. Vi släpper det.

Så vad var det nu till slut som en darrande Åsa fick fråga? Med trettio års erfarenhet som journalist i etermedia så har detta lett fram till detta. Jag ställer en tre-hövdad fråga. Men vet jag då inte att man aldrig får göra det? Ja, det är klart jag vet! Men hur ofta har jag möjlighet att prata direkt med min superhjälte? Jag var tvungen att sno ihop tre frågor i en för att få med så mycket som möjligt. Och som han svarade sen!!

Jag försökte få ett grundstöd i min röst och ställde frågan (frågorna); De här små feodala orterna som du beskriver så väl i dina böcker, de som ligger på den amerikanska landsbygden, så som Hope och Despair – finns de på riktigt, har du varit där och brukar du resa runt på den amerikanska landsbygden så som Reacher gör för att göra din research?

Puh!

Coolt. Huh? Jag var så nervös att det tog ett tag att fatta, efter att jag faktiskt nästan fick det att låta vettigt, till dess att jag förstod att han tog min fråga (frågor) på största allvar och att han började berätta om sina resor. Om man kunde frysa ögonblicket! Då skulle ha stannat där för evigt. Jack Reacher är inte bara en berättelse om fighter och kriminella, om mord och allmän action. Det finns en underton av det där andra, det feodala samhället där människan är utan egen vilja och makt. Om man inte på riktigt försöker bryta sig ur mönstret.  

Lee Child berättar för mig (och resten av publiken som vid det här laget helt försvunnit från mitt medvetande där på Universitet i Stockholm) att han har åkt runt så mycket på den amerikanska landsbygden och sett så mycket. Han berättade om timslånga sträckor med bil när han knappt mött en enda människa. Till slut mötte han en kvinna som berättade att hon själv behövde resa i timmar för att kunna handla livsmedel som hon själv inte odlade eller slaktade. Den kvinnan finns med i boken Echo Burning – som jag såklart måste läsa om genast.

Förfärlig bild på mig med panik i blicken, men min nya vän här verkar ta det med ro. 

Jag har själv ganska nyligen köpt en väldigt detaljerad USA-karta som hänger bredvid min säng. Jag tänker försöka spåra Reachers (Lee Childs) resor på landsbygden. Jag är oerhört intresserad av de här småorterna. Varför? Jag kommer själv från en sådan. Kiruna, längst upp i norra Sverige.

En isolerad ort, många, många mil avsides från omvärlden, en enda industri, några starka personer som regerar staden, håller den i sitt grepp. Ingenting fungerar i den staden men allt fungerar ändå – om man vet vem man ska vända sig till. Det där är såååååååå intressant. Maktlösheten om man råkar vara någon som inte passar in i normen på den lilla orten. Boy, har jag upplevt det?

Efter att han berättat färdigt föreslog jag frankt att han skulle komma upp till norra Sverige. Där finns det han letar efter. Allmänt skratt. David Lagercrantz förtydligade: Skulle Lee Child alltså åka runt i Norrbottens inland för att leta miljöer? Ja, han skulle INTE bli besviken! Den saken är då jävligt säker!

Lee Child, dina deckare är mer än bara spännande! Du är så mycket mer. Love you, man. Tack för en magisk kväll. Den kommer jag aldrig att glömma.

Yours truly, for ever

Åsa 

Ps. För er fans som vägrar släppa det faktum att Tom Cruise spelar Jack Reacher (film nummer två är under inspelning och jag glömde fråga vilken det blir) Ja, jag har själv varit upprörd, i flera år nu, men jag har kommit över det. Hur svarade Lee Child själv på det där när han fick frågan på universitetet i Stockholm?:

The book is the book. The movie is a different story told in a different way. I can´t understand why you readers even see the movie – you know what’s going to happen, don’t you?! hahahaha

Again Lee – Love you - you are brilliant!