Öppet brev till de som åker ur min vänlista på Facebook den här gången. Idag är det två fd Kirunabor som jag trodde gott om. Jag vet att flertalet av mina Kiruna-vänner är fina människor.

Här börjar det:

Kiruna som jag minns det, är en kall och hård stad men inte utan hjärta. Kärv men välkomnande. Deppig men humoristisk. Storslagen, aldrig snål, aldrig småaktig, bakslug eller hatisk.

Varje gång makten försökt att ta sig friheter har Kiruna-folket tagit ner dem på jorden med slagfärdig humor.

När det nybyggda höghuset fylldes med socialdemokraternas toppar döptes det till Sossero i folkmun. LKAB-kontoret kallades krematoriet för ”Här vilar 500 man” Och hade en jättemagnet dragit ut alla spikar som stulits från gruvan hade hela stan rasat samman i en stor hög. Fan vad vi skrattade. Så där höll det på. Hela stan hade svåra auktoritetsproblem.

Gruvarbetarna var världsunika med att strejka för bättre villkor även efter ingångna avtal. Ferrum fylldes av journalister från när och fjärran som ville följa den vilda strejken. Gruvarbetarna var förbannade på arbetsgivaren för orimliga ackord men även på facket som tagit sig allt längre bort från golvet.

Som privatperson var det en sak man aldrig fick vara - högfärdig. Då fick man stryk. Det gjorde ont som fan. Flickor som pojkar. Ingen skulle vara bättre eller sämre.

Men det var då det.

Idag raderar jag ett par personer från min vänlista på Facebook. Det är ett par till synes trevliga prickar som jag känner från förr. Två medelålders vita helsvenska män. Kränkta kanske. De är medelålders idag såklart även om jag ser dem i mitt huvud som ungdomar. Jag hade för mig att de var sunda människor och att vi hade något att tala om. Jag tänkte att vi nu kunde tala om trevliga minnen men mest saker som händer nu…lite "Vad gör du nuförtiden?” i bästa Tomas Ledin-anda och jag kan sakna den där slagfärdigheten ibland, men istället fyller de här två personerna mitt flöde med hat och gnäll och missnöje. Det är bloggar om hårig män, kvinnor i plastsäckar, meddelanden från partiet vars ledare är sjukskriven.

De förstör min dag med att hata allt från nio-åringar, flyktingungdomar, tiggare, journalister, debattörer och politiker, bara politiker som står upp för mänskliga rättigheter och demokrati så klart. Partiet med en sjuk partiledare hyllas.

De delar foton på personer som de hittat här och där på nätet och hävdar att de är skyldiga till svåra brott. Får de reda på att det var fel foton skriver de att det åtminstone "brukar vara" folk med liknande utseendet som är skyldiga till all sköns brott. Så det känns rätt ändå. De citerar nazistiskt propaganda. I journalistprosa kallas det för att vara en duktig idiot. Det vill säga - man går ärenden åt någon utan att fatta att man gör det och utan att fatta var budskapen kommer ifrån. Propagandan är mer eller mindre dold i lull-lull.

Borta är humorn som jag minns den. Borta är rättspatos, det hjärtliga, det reko, det sunda, det spetsiga och finurliga. Någonstans växte det bort mellan nattskiftet och fjärran. Istället för att kicka uppåt slår man nedåt. Hårt och skoningslöst. Jag sörjer med statyn Sorg som står på kanten av Kiruna kyrka.

Så hejdå med dig. Jag begär inte att du ska veta bättre. Ibland har jag själv gått på nitar och jag har sagt dumma saker när jag inte visste bättre. Jag begär inte att du ska sluta göra det du gör men från idag kan du inte sprida din dynga i mitt flöde längre.

Du kan kalla mig högfärdig.

Åsa Stöckel