Varför jag älskar Lee Child
Nu när jag har slutat tjura för att Tom Cruise ska spela Jack Reacher ska jag berätta lite mer om Lee Child. Först och främst är Lee Child en brittisk författare som skriver deckare om sin hjälte Jack Reacher. Jack åker runt i USA som en vagabond och hamnar alltid i olika äventyr.

Varför jag har tjurat bra länge nu är för att Jack Reacher är blond "viking", 193 cm lång och väger 110 kg, dvs allts om Tom Cruise inte är, men vi glömmer det tills vidare. Filmen efter boken "One Shot" kommer till jul. Boken heter "Prickskytten" på svenska men jag tror att filmen ska heta "Jack Reacher" och jag ska väl se den när den kommer. Han säger att filmen inte är till för i första hand sådana som jag, dvs sådana som läst allt han skrivit och som har en relation med Jack. Filmen är till för någon som inte råkat på Jack Reacher förut. Som sagt, vi lämnar det bakom oss nu. Vi vänder blad, som Kungen säger.

Om någon "Jack Reacher-man" skulle önska det skulle jag lämna allt och bara åka iväg med honom under vilka förhållanden som helst. Han är så manlig och så underbar och så smart, stark, klurig och rolig som bara en fantasifigur kan vara. Jag inser också att han inte finns men visst är det kul att råka på sånna pålitliga herrar. 

Det finns ett tema i Lee Childs böcker som är synnerligen intressant. Jack som ofta reser runt på den amerikanska landsbygden hamnar ofta i laglöst land. Det är små hålor där den lokala sheriffen antingen är skum eller maktlös och inga andra kommunikationer finns till omvärlden. Trots att det finns telefoner och datorer, helikoptrar så blir Jack fast någonstans bortom alla räddning. Det får mig att fundera på om Lee Child varit i Kiruna. Han skulle älska Kiruna. Kiruna är precis så isolerat och laglöst och korrupt som vissa av orterna i USAs mest avlägsna hörn. Jag tror - att förutom att vara kär i Jack - så är det just denna maktlöshet och isoleringen som jag går igång på. En skräckblandad förtjusning. Han hittar den perfekt. Hur gör han det? Han isolerar min hjälte, utsätter honom för än det ena, än det andra och det är ju tur då att Jack är så envis och smart som han är - annars skulle han varit död många gånger om. En av de värsta kapitlen är när stora Jack fastnar i en grotta mitt ute i ingenstans, en grotta som smalnar av och får vår hjälte att fastna liggandes med bergvägg mot alla delar av kroppen. Fy fan. 

Ett annat tema är masspsykoser. Lite som att en karismatisk ledare kan förändra många runt omkring att göra omoraliska saker. Det i kombination med isolerade platser funkar väldigt väl. 
Man kan inte tro att USA är så folktomt. Man får hur som helst lust att se Colorado, Kansas, Wisconsin och andra delstater där Jack liftar sig runt i. Förutom det gillar han att skriva om fängelser och slagsmål, ämnen som han hanterar väldigt bra. Ja, och vapen. Glock 19 eller 17 - sånt får man lära sig att veta skillnad på. Vilka yrkesgrupper som brukar välja vilka vapen och om parabellumkulor och niomillimeters halvmantlad ammunition som gör att kulan stannar snabbare och skadar mer. Lite vapenfetischist blir man.

Intervju med Lee Child

Lee Child heter egentligen Jim Grant och är född 1954. Han är brittisk men bor i New York. Han har även ett hus i södra Frankrike. Han har en bakgrund som TV-journalist och han blev av med jobbet när han var 40 år gammal pga omstrukturering av företaget men istället för att deppa ihop helt skrev han boken "Dollar"  eller "Killing field" som den heter på engelska. Succén var ett faktum, Jack var född och Lee fick en ny karriär. Han har aldrig övergett sin hjälte Jack utan följt honom från hans tid som militärpolis till han slutade och blev vagabond. Däremot är inte böckerna skrivna i den ordningen.

Lee Child ser aldrig ner på kvinnor...ja, om han inte spöar dem så som i boken Det ögat inte ser Trailer för boken men förutom det så ger han kvinnor stort utrymme och de finns med på samma villkor som Jack själv. Antingen är de poliser eller militärer men aldrig några mesar.

Det enda jobbiga med Jack är att han får alla dessa kvinnor men han trampar vidare till nästa mål. Som den sanna vagabond han är kan han aldrig stanna hur kär han än är. Suck. Jag vet att det måste vara så men....av samma skäl som man ibland önskar att filmen Titanic slutade på något annat vis så hoppas man ibland att han blir kvar. Hos mig.